Precis som i fallet med alla former av handarbete så är virkning både roligt och stimulerande. Till skillnad från stickning eller sömnad tar virkning mycket liten plats och man kan ha med sig en virknål och ett litet nystan precis var som helst – till och med på bussen.

Virkningsarbeten är ofta stadigare än stickade alster, vilket gör att detta är tekniken att föredra om man vill tillverka en mössa som står upp av sig själv eller en väska, en korg eller en kavaj. Med andra ord är stickade föremål mjukare och sladdrigare medan virkade blir lite hårdare och stabilare trots att man använder samma garn. Detta gör också att virkning är perfekt om man vill tillverka spets som görs av mycket tunna trådar men ändå håller formen. Det är också kul att kombinera teknikerna där man stickar själva huvudplagget, som en mössa, tröja eller halsduk, och sedan virkar tillbehör att sy på som blommor, fjärilar och rosetter.

I Sverige har man virkat sedan åtminstone 1600-talet men det var framför allt under de två senare århundradena som denna form av handarbete blev populärt. Det skedde dock inte utan en viss kontrovers, då det fanns många som ansåg att det var ett omoraliskt handarbete då man kunde utföra det i liggande ställning. Man virkade ofta accessoarer och det var vanligt att man gjorde små portmonnäer, spetskanter och bordsdukar. Det var också mycket populärt att tillverka små virkdukar, ofta med intrikata mönster av blad och blommor, som man använde för specifika ytor i hemmet, som till exempel på en hylla eller under en specifik vas på ett bord.

Inom virkning finns det många stilar och tekniker att lära sig och bland de mer avancerade finns till exempel irländsk spets och tunisisk metod, där man använder olika typer av virkning för att skapa vackra och mycket kreativa mönster.